sammanyajag.blogg.se

Här skriver jag om livet som fru och tvåbarns mamma. Hur det går kombinera med att ha en reumatisk diagnos. Inget är för pinsamt eller för tråkigt att ta upp.

Vårruset 2018

Kategori: #reumastim, #spondartrit, Allmänt

Igår var det då dags att genomföra Vårruset. Jag hade inte alls kunnat träna som jag ville på grund av förkylningar och mycket värk. Men att jag skulle ställa in och inte åka fanns inte på kartan, att vara envis är ibland positivt. Det var bara åka dit och göra det bästa jag kunde.
 
Vi var fyra stycken som åkte och när vi träffades inför avfärd var jag så nervös. Många tankar som snurrade, skulle jag springa fel, komma sist, eller skulle dom andra behöva vänta på mig i en evighet när dom kommit i mål?
När vi var framme i Luleå så släppte det lite och det kändes kul att vara där. Tankarna över att bli långt efter dom andra fanns fortfarande kvar, men dom tynade bort mer och mer.
 
När det var ca 15 min kvar till start så började uppvärmningen och då kände jag hur peppad jag började bli. Fartfylld musik och alla var där för samma anledning. Det var härlig stämning.
 
Hade inte något speciellt mål, bara att jag ville ta mig i mål och försöka jogga längre sträckor än jag gjort när jag tränat hemma.
Tog det lugnt i början, joggade sakta tillsammans med många andra. Kände direkt att fötterna protesterade, men det har jag lärt mig att ignorera ganska bra och plötsligt ser jag skylten som sa 1 kilometer. Så långt har jag inte jobbat utan uppehåll på väldigt, väldigt länge.
Dom följande 3 kilometrarna så varvade jag jogging med rask promenad. Kände efter 2 kilometer att ländryggen inte alls tyckte om detta så det blev att plocka fram det berömda pannbenet ganska tidigt. 
Det som var skönt var att det alltid var andra nära mig så jag kunde testa ta rygg på någon som joggade förbi mig och så försökte jag hänga med så långt jag orkade. Det gav lite extra energi.
 
När jag kom till skylten som markerade 4 kilometer var jag så trött, hade så ont i fotlederna, benen och ryggen, men jag kände ändå att jag ville avsluta starkt och verkligen ta ut allt jag hade, så jag började jogga. I ett så pass lungt tempo att jag kände att jag kunde hålla det ett tag.
Tänkte på att jag fick vila när jag passerat mållinjen och fokuserade på musiken jag hade i öronen. Sjöng tyst med i låtarna och försökte lägga smärtan åt sidan. 
Plötsligt ser jag målgången och inser att jag joggat hela sista kilometern. Plockar fram dom sista krafterna då ser jag min kompis stå där och hejar på mig. Känner hur det börjar vattna sig i ögonen och direkt loppet är över så kommer tårarna. Av lättnad, stolthet och smärta. Så många olika känslor på en och samma gång.
 
När vi åkte hem så lindade jag fötterna, i hopp om att dom inte ska svullna upp och göra mer ont än nödvändigt.
Sen tog jag en varm dusch och la mig 10 minuter på spikmattan.
Kanske var det det som gjorde att jag mår hyfsat bra idag.
Klart jag har träningsvärk, har mera värk än vanligt i fötter och rygg, men jag tog mig upp ur sängen och jag kan gå på fötterna.
Det jobbigaste idag är nog tröttheten, har sovit 3 timmar mitt på dagen men skulle kunna lägga mig och sova 3 timmar till.
Trodde jag skulle vara sängliggande och verkligen få lida för bedriften igår. Men känskan idag är att jag gärna gör om det och försöker göra det ännu bättre nästa gång.
Så för att sammanfatta det hela:
1. Det var värt det!
2. Jag är segare än jag trodde.
3. Mitt pannben blir större och större för varje grej jag klarar genomföra.
4. Fuck reumatism, jag är inte min sjukdom!
 
 
Kommentera inlägget här: