sammanyajag.blogg.se

Här skriver jag om livet som fru och tvåbarns mamma. Hur det går kombinera med att ha en reumatisk diagnos. Inget är för pinsamt eller för tråkigt att ta upp.

Våga visa känslor

Kategori: #förändring, #reumastim, #spondartrit, Allmänt

Vem vill egentligen känna känslor som vi uppfattar som negativa?
Känna sig ledsen, deprimerad, arg eller nervös. Det är alla känslor som vi klassar som icke önskvärda.
Men vi får dom av en orsak och för att bli av med dom måste vi berarbeta dom och verkligen våga känna efter.
 
Att jobba emot en känsla och kämpa för att den ska tryckas undan ger oftast mer obehag i längden. För att inte tala om att det blir väldigt utmattande och tar mycket energi. 
Att lyfta fram den och verkligen gå till botten med den, att försöka ta reda på varför den dök upp, är väldigt jobbigt och obehagligt just när det sker, men det är det bästa du kan göra.
 
Om du inte känner sorg ibland så skulle du inte uppskatta glädjen du ändå känner. För att må bra måste du veta hur du ska hantera en period när du inte är på topp.
 
Som jag skrivit tidigare så är det ett tecken på styrka att visa känslor och be om hjälp. Det spelar ingen roll vad det är du ber om, stort eller litet, det viktiga är att du inte försöker klara allt själv in i det sista när du märker att det inte går. 
 
När du sen har fått verkyg som du kan använda hemma är det lättare att hantera alla känslor i tid, innan dom hinner sätta sig för djupt. 
 
Det viktigaste är ändå att inte hålla dom inne, trycka dom längst bak och hoppas att dom försvinner av sig själv. För det gör dom inte, tar du inte tag i det som drar ner dig, då kommer du bara hamna längre och längre ner och det blir svårare att ta dig upp.
 

Håll fast vid ditt beslut

Kategori: #familj, #reumastim, #spondartrit, Allmänt

Kom att tänka på en sak. När man inte mår bra eller av någon anledning bestämmer sig för att göra en förändring, så är det beslutet det näst svåraste du kommer ta,
Jag trodde länge att det låg länst upp som nummer 1 på listan över svåra beslut, men det finns ett som är ännu svårare.
Det är att verkligen se till att göra det.
Alla kan bestämma sig för att göra en förändring, att gå ner i vikt, fika mindre eller vara mera ute i naturen.
Men att sen verkligen hålla fast vid det, att ha tålamodet att hålla fast i det nya du vill göra. 
Det kommer att komma dagar då du inte vill fortsätta, då det känns jobbigt och du kaske har tagit ett litet steg tillbaka, men det är just då det är viktigt att inte ge upp. 
Resultaten kommer när du orkar gå genom det svåra med beslutsamhet.
 
Nu har jag kämpat med min viktnedgång i drygt ett år och det har inte alltid varit enkelt. Att stå emot alla frestelser i vardagen och inte låta andra fresta mig. Men jag hade bestämt mig och jag håller fortfarande fast vid det.
Har bestämda dagar då jag unnar mig något gott och det är så skönt, jag behöver inte fika varje helg för att må bra. Jag behöver inte godis när jag ska på bio eller mysa med min man en lördagkväll.
Att ta mig iväg till gymmet även när hela kroppen värker har många gånger varit svårt, men jag har bara farit, inte stannat upp och börjat fundera. Ofta märker jag efteråt att min värk inte blivit värre av träningen, även om den varit med under hela passet. 
Min värk är inte farlig, bara jobbig och irriterande, det är viktig att se den skillnaden. 
När man väl bestämt sig och fått in en rutin som fungerar i vardagen och i längden, då är det enkelt.
 

Envis och dum, eller bara envis?

Kategori: #reumastim, #spondartrit, Allmänt

Hur ska man veta vad som är bäst i längden?
Jag ska försöka klara mig utan värktabletter och medicin till mitt nästa läkarbesök som är den 28:e mars. Trodde först det var den sista februari och det kändes ändå som att tiden var inom räckhåll, men till min stora besvikelse hade jag hört fel. 
Nu har jag varit utan sen 1:a februari och dom flest dagar har värken varit hemsk. Alla leder är påverkade, hela tiden och värst är käken. Den går inte vila en hel dag, den måste användas. När jag är hemma själv går jag omkring med min bettskena som jag vanligtvis använder på natten. Den avlastar lite mellan måltiderna.
Tror jag har klarat av det psykiska ganska bra också, att försöka vara positiv och inte låta smärtan ta över och dra ner mig i det svarta hålet igen.
Men hur länge ska jag hålla ut? Tills jag inte orkar längre känns självklart, men frågan är när jag når min gräns?
Jag vill inte ge upp för tidigt men inte heller vara dumdristig och låta det gå för långt.
Med tanke på att det är min lever som är orsaken till att jag ska vara utan smärtstillande vill jag göra allt jag kan för att värdena ska bli bättre. 
 
Jag är väldigt envis, det kan min man intyga, och det är både bra och dåligt. Det gäller bara att lära sig när man ska ge sig.
Jag försöker ta till lite knep för att det inte ska bli outhärdligt.
Unnar mig massage av min massör som jag verkligen är tacksam för. Hon är utbildad på att ge massage till oss med kroniska smärtproblem och hon är verkligen duktig. Hon ver precis vilka områden hon ska undvika och hur hårt hon kan trycka. Om det är nån som vill testa så jobbar hon på Parelle här i Piteå och heter Brigitte.
Vi har även köpt hem en bänk så min man kan knåda lite när det behövs.
 
Jag har köpt hem värmeplåster som jag använder på ländryggen när jag vet att jag ska sitta en längre stund. Som nu i helgen när vi var på min systerdotters dop 8 mil härifrån. Då satt plåstret på under nästan 8 timmar. Tyvärr hade jag riktigt ont när jag kom hem ändå, men utan plåstret hade jag nog inte klarat av att fara.
 
Mina handledsortroser sitter ofta på händerna plus att jag lindar min högra fot väldigt ofta.
 
Funderar på att investera i skydd som man drar på armbågen också.
Men allt detta kostar ju pengar och som sjukskriven tänker jag både två och tre gånger innan jag lägger pengar på något. 
Vissa grejer kan arbetsterapin hjälpa mig med och då får jag det för självkostnadspris, men det dom inte har, det får jag stå för själv.
 
Jag ser det nästan som ett misslyckande om jag inte klarar mig utan smärtstillande, som att jag svikit mig själv. Men när jag tänker efter så förstår jag inte riktigt mina egna tankar. Är det verkligen ett misslyckande att inte stå ut med smärta i två månader?
Är det ett misslyckande att be om hjälp när man inte orkar mera?
Men om jag orkade idag, då orkar jag nog imorgon också.. Så tänker jag varje dag, tar en dag i taget och försöker att inte ränka hur många dagar det är kvar till den 28:e mars.
 
Vart hade ni dragit er gräns?