sammanyajag.blogg.se

Här skriver jag om livet som fru och tvåbarns mamma. Hur det går kombinera med att ha en reumatisk diagnos. Inget är för pinsamt eller för tråkigt att ta upp.

Håll fast vid ditt beslut

Kategori: #familj, #reumastim, #spondartrit, Allmänt

Kom att tänka på en sak. När man inte mår bra eller av någon anledning bestämmer sig för att göra en förändring, så är det beslutet det näst svåraste du kommer ta,
Jag trodde länge att det låg länst upp som nummer 1 på listan över svåra beslut, men det finns ett som är ännu svårare.
Det är att verkligen se till att göra det.
Alla kan bestämma sig för att göra en förändring, att gå ner i vikt, fika mindre eller vara mera ute i naturen.
Men att sen verkligen hålla fast vid det, att ha tålamodet att hålla fast i det nya du vill göra. 
Det kommer att komma dagar då du inte vill fortsätta, då det känns jobbigt och du kaske har tagit ett litet steg tillbaka, men det är just då det är viktigt att inte ge upp. 
Resultaten kommer när du orkar gå genom det svåra med beslutsamhet.
 
Nu har jag kämpat med min viktnedgång i drygt ett år och det har inte alltid varit enkelt. Att stå emot alla frestelser i vardagen och inte låta andra fresta mig. Men jag hade bestämt mig och jag håller fortfarande fast vid det.
Har bestämda dagar då jag unnar mig något gott och det är så skönt, jag behöver inte fika varje helg för att må bra. Jag behöver inte godis när jag ska på bio eller mysa med min man en lördagkväll.
Att ta mig iväg till gymmet även när hela kroppen värker har många gånger varit svårt, men jag har bara farit, inte stannat upp och börjat fundera. Ofta märker jag efteråt att min värk inte blivit värre av träningen, även om den varit med under hela passet. 
Min värk är inte farlig, bara jobbig och irriterande, det är viktig att se den skillnaden. 
När man väl bestämt sig och fått in en rutin som fungerar i vardagen och i längden, då är det enkelt.
 

Träningsbidrag

Kategori: #familj, #förändring, #reumastim, #smärta, #spondartrit, Allmänt

Bland det första vi får höra när vi får vår diagnos är att det är viktigt att vi tränar och rör på oss. Jag håller med helt och hållet och jag känner själv att jag mår bättre av det.
Men nu till den stora frågan, vad får vi för hjälp med det?
Sjukgymnasten kan ge oss övningar och komma med förslag och tips. Men det jag tänker mest på är den finansiella delen.
Jag klarar inte av att bygga upp min kropp med enbart hemmaträning. Jag måste till ett gym där det finns specialcyklar och vikter.
Ett träningskort på mitt gym kostar 4.400 kr. Från min sjukgymnast får jag Fysisk aktivitet på recpet, FaR, och det gav mig förra året rätt att få priset reducerat ner till 3000 kr. Mycket pengar även det, även om det blev en liten bättring.
Nu ska jag förnya receptet och får veta att gymmet tagit bort FaR så nu får jag betala 3.800 kr. 
Jag får alltså 600 kr i rabatt för något som läkarna säger är oerhört viktigt att jag gör. Min inkomst som sjukskriven är inte så stor att jag kan lägga undan nästan 4000 kr till ett träningskort. 
Hade tänkt söka bidrag från reumatikerförbundet där man kan få 1500 kr som hjälp. Underbar idè och välbehövligt för många. Men upptäcker nu att jag "tjänat" några tusenlappar för mycket förra året så jag får inte söka. 
Hur ska vi reumatiker kunna hålla igång och träna om vi inte får hjälp?
Är det nått jag missat, finns det andra bidrag man kan söka? Kan det gå på försäkringen? 
Viktigt är det men är det så pass viktigt att vi borde få hjälp med det finansiella?
Om jag skulle sluta gå på gym, vad skulle hända med min kropp då? Jag skulle nästan säkert gå upp alla kilon som jag tappade förra året och välmåendet skulle helt klart bli sämre.
Känner mig lite irriterad och upprörd, att pengar alltid ska vara ett orosmoln.
 

Intimitet och närhet

Kategori: #familj, #förändring, #reumastim, #smärta, #spondartrit, #styrka, Allmänt

Nu kommer ett personligt inlägg. Jag vet att det är väldigt många som tycker att detta ska tas upp när man får sin diagnos. Det är nått som inte många vågar prata öppet om då det ses som personligt och bara nått mellan två personer. Men tanken med min blogg är att jag ska skriva om det som behövs och sånt som jag själv önskade hade funnits att läsa eller prata om.

Sexlivet och närheten till sin partner. 

Allas situation och diagnos ser inte likadana ut och jag kan ju bara skriva ur min synvinkel, men jag tror ändå att många känner igen sig.Aldrig tänkte vi att någon av oss skulle få en kronisk sjukdom som krävde att vi tänkte om i vissa situationer. I ett förhållande är sex och intimitet viktigt för mig. Om det inte hade funnits så kunde vi lika gärna vara bästa vänner, inte man och hustru. 

I början av diagnosen var det mycket som var jobbigt och besvärligt. Jag hade en kropp som var väldigt stel och ond. Jag var rädd för smärtan, att den skulle bli värre om jag gjorde minsta lilla grej som den protesterade mot. Den är fortfarande ond och stel men jag är inte rädd för det längre. Jag har lärt mig känna igen olika typer av smärta. Om det är en som kommer vara på samma nivå även om jag rör på mig eller om den kommer eskalera av minsta lilla rörelse. 

Jag mådde även dåligt psykiskt i början och då är sexlusten inte på topp. Jag var deprimerad och det smittade såklart av sig. Dom mysiga stunderna i soffan blev allt färre och sen höll vi oss på var sin sida av sängen tills vi somnade. Vi var mer som kompisar än gifta och det var inte alls vad vi ville. Vi hamnade i en ond spiral där vi inte pratade om problemet med varandra, vi bara fortsatte i samma spår.

Tills en kväll då vi hade ett rätt jobbigt samtal om att det inte fungerade. Ronny fick verkligen dra saker ur mig. Jag försökte in i det sista hålla allt inne tills det rann över och jag blev sur och irriterad. Ingen av oss mådde bra och vi pratade verkligen ut. Det var det svåraste och mest nervösa samtal jag någonsin haft, men det var även det bästa som kunde ha hänt. Men det var inte lätt. Jag har fortfarande svårt ibland att berätta om det är något som stör eller om jag har riktigt ont den dagen men jag har blivit bättre och jobbar på det hela tiden. Efter 11 år tillsammans så känner vi varandra utan och innan och vi märker direkt om det är något som ligger och stör.

Nu började vi prata om det som var jobbigt. Det jag förr hållit inne, det jag tyckte var pinsamt och löjligt att berätta, det försökte jag ta mod till mig att säga högt. Med facit i hand skulle jag såklart ha gjort det för länge sen.

Nu började vi om med att sitta på samma sida i soffan. Vi höll handen på den andres ben och jag fick ofta känna Ronnys hand stryka mig rygg. När han gick bakom mig kunde hans hand nudda min rumpa och den lilla gesten fick mig varm inombords och jag började känna att lusten kom tillbaka. Beröringen blev en del av vardagen igen som den varit innan sjukdomen och båda blev på bättre humör. I takt med att vi började känna på varandra så steg lusten att komma nära varandra i sovrummet igen. Utan att gå in allt för specifikt så gäller det att hitta sätt som fungerar och ofta var det jag som fick bestämma.

Här har vi alla ett val, få det att fungera och se saker annorlunda eller fortsätta i samma inkörda spår som innan. Jag vet andra som låtit sexlivet rinna ut i sanden av olika anledningar. En anledning kan vara att man inte pratar med varandra och inte förstår hur den andra känner. Det är inte bara den med diagnosen som det drabbar, den man lever med påverkas också. Vill man så finns det alltid en väg. Vi älskade varandra så mycket att valet blev enkelt. Ronny har dessutom varit väldigt lyhörd och förstående, om jag har för ont en kväll så gör vi det antingen väldigt enkelt eller så satsar vi på en annan kväll. Jag har aldrig känt mig tvingad att hela tiden vara sugen på sex och det gör det hela så mycket enklare och lättsamt.Vi kan både skratta och gråta tillsammans och det är underbart.

Här har ni en stor anledning till att kämpa för att hålla liv i sexlivet. Hämtat från http://hormonharmoni.se/sex-och-lust/

 

”Men vad är det då som gör att vi känner lust till samvaro med en annan människa?
Noradrenalin och dopamin påverkar lustcentrum i hjärnan. De samarbetar med en naturlig amfetaminliknande substans i hjärnan som heter fenyletylamin. Dessa ämnen gör andhämtningen och pulsen snabbare och får oss att känna ett ”lyckorus” som gör oss modiga så vi vågar närma oss en annan person.

”Berörings- och njutningshormonet” oxytocin är också mycket viktigt när det kommer till kärlek. Detta hormon utsöndras vid mjuk beröring av huden och kärleksfull kroppskontakt hos både kvinnor och män i alla åldrar. Satsa på en bra kroppsolja som inte är hormonstörande från vår sammarbetspartner Wise och ge varandra massage som sätter fart på oxytocinet. Beröring av huden sätter fart på nervfibrer, som skickar signaler till hjärnan. Oxytocin frigörs också tillsammans med andra måbrahormon som endorfin under själva orgasmen hos både kvinnor och män. Det bidrar bland annat till de rytmiska sammandragningarna i livmodern, slidan och bäckenbotten.

 

 Är det nu någon som fastnat och känner behov av att prata av sig så skicka ett meddelande på messenger via facebook.