sammanyajag.blogg.se

Här skriver jag om livet som fru och tvåbarns mamma. Hur det går kombinera med att ha en reumatisk diagnos. Inget är för pinsamt eller för tråkigt att ta upp.

Ett tag sen

Kategori: #reumastim, #spondartrit, Allmänt

Börjar med att be om ursäkt för att jag varit lite frånvarande.
För ca 3 månader sen började jag med en ny bioligisk medicin som är nr 9 i raden. Den har tyvärr inte visat sig från sin bästa sida.
Klart jag innerst inne hoppas på att jag äntligen ska hitta rätt, men tror inte att vi prickade rätt.
Har haft ännu ondare sedan jag började ta den och käner mig helt ärligt lite irriterad.
Varför ska det vara så svårt att hitta något som hjälper?
Har förstått för längesen att man inte bara kan lita och hoppas på att mediciner ska göra en bättre.
 
Jag har gått ner i vikt, äter nyttigt och tränar men inget av det har hjälpt mig mot värken.
Kanske jag skulle ha haft ännu mera värk om jag fortfarande vägt lika mycket som jag gjorde för två år sen, men någonstans hopades jag att viktnedgången skulle ta bort lite värk också.
Det är bara att inse, jag är speciell, det ska inte vara enkelt och kämpa på.
Så även om jag har en liten dipp just nu, så vet jag att jag kommer orka, men det betyder inte att jag är nöjd med hur det ser ut just nu..
 

Tung start

Kategori: #reumastim, #spondartrit, Allmänt

Efter 5 år med daglig värk så lär man sig att känna igen dom olika sorterna. Den som nog är jobbigast är den man känner direkt ögonen öppnas på morgonen. Att känna att varenda led i kroppen värker och jag vet att den inte kommer lindras under dagen. Med den vetskapen ska jag ändå kliva upp och göra det som behöver göra. En sån morgon hade jag idag och efter lite ärenden ligger jag i soffan och tycker lite synd om mig själv. Kämpar för att inte gräva ner mig i det svarta hål som ständigt finns i närheten. 

Är oerhört tacksam över mina barn som låter mig ligga här större delen av dagen. 
Men samtidigt får jag tid över att tänka lite för mycket. Ska jag ha det såhär hela mitt liv? Jag är 33 år och har förhoppningsvis många år kvar, men hur tusan ska jag orka detta om ingen medicin hjälper mig bromsa inflammationerna? Jag vet att jag på något sätt hittar styrkan som gör att det går, men såna här dagar så dyker alltid dom tankarna upp..
Svaret är att bara fortsätta sätta en fot framför den andra och fokusera på bra saker.