sammanyajag.blogg.se

Här skriver jag om livet som fru och tvåbarns mamma. Hur det går kombinera med att ha en reumatisk diagnos. Inget är för pinsamt eller för tråkigt att ta upp.

Små glimtar av glädje

Kategori: Allmänt

Innan min sjukdom älskade jag att läsa. Kunde lätt göra slut på en tjock bok på några få dagar.
Men nu är det svårt.
Minnet är sämre, koncentrationsförmågan och orken ställer till det för mig.
Har lånat nån bok på biblioteket men efter att ha förlängt lånetiden två gånger var jag tvungen att lämna tillbaka den, utan att ha läst slutet.
Jag fick läsa samma sida två gånger för jag mindes inte vad det stod, och då tar det väldigt lång tid.
Men jag har inte gett mig, vill så gärna avsluta kvällen med en mysig bok och rätt vad det är så händer det.
Hittade en spännande bok som jag lånade hem och tro det eller ej, på två kvällar var den slut!
Korta kapitel, skriven på ett sätt som gör det enkelt att ta vid där man slutade och väldigt spännande. Jag längtade efter kvällen så jag fick läsa fortsättningen.
Ville bara tipsa er om den boken för jag vet att många av oss med trötthet och smärta har svårt att hitta böcker som är roliga att läsa.
M.J Arlidge med Dansa min docka.
 
Ska ge hans andra böcker en chans också och förväntan är stor.
 
 

Mina viktigaste

Kategori: #reumastim, #spondartrit, Allmänt

Efter att ha fjällvandrat än en gång så började jag fundera över vad som egentligen krävs av mig, för att jag ska orka genomföra en vandring.

Här är det jag fokuserar mest på.

1. Pannben 
Att härda ut när smärtan ökar i styrka. För det vet jag att den kommer göra. Detta går träna på och det är just det jag gör på dessa kortare vandringar.

2. Vilja.
Hör ihop lite med pannbenet, men har man inte vilja så kan man inte träna på att härda ut. Man måste vara envis för att lyckas.

3. Förberedd.
Med detta menar jag att man måste inse att det kommer gå tungt, göra ont och ta lång tid. Jag kan inte tänka att det kommer bli en enkel vandring, att jag utan problem tar mig till slutdestinationen. Då kommer verkligheten slå ner mig efter 10 steg.

4. Rätt utrustning 
Skorna är otroligt viktiga. Det är fötterna som bär upp dig hela vägen. Sitter inte dom perfekt så blir det väldigt mycket jobbigare. Att alla leder håller sig varma och inte utsätts för onödig kall blåst tänkte jag också på. En ordentlig vindjacka som även tål vatten är värt att investera i.

5. Positiv energi.
Både från mig och dom jag vandrar med. Vi tror vi kommer klara det och håller humöret uppe, även när orken börjar tryta.

6. Passa på att njuta.
Även om kroppen värker och det är jobbigt så är det viktigt att njuta av utsikten och omgivningen. Det är sån storslagen natur och tystnaden är magisk när man stannar upp och lyssnar.

Är det nått du vill göra, läs på och se om det är nått som är genomförbart. Låt inte smärta eller nått annat hindra dig!

Far och flyg äventyret

Kategori: #reumastim, #spondartrit, Allmänt

Mitt stora mål som jag försöker träna till är ju att bestiga Kebnekaise. Men för att jag ens ska våga mig på det så måste jag utmana mig själv med mindre vandringar med packning och blandad terräng.
Våra vänner Sanna och Jörgen hörde av sig och sa att dom hittat en dagstur som verkade intressant och undrade om vi ville följa med. Vi tvekade inte en sekund innan vi svarade ja!
Min packning på ca 5 kg och Ronnys ca 7kg
 
Vi bokade en stuga i Adolfström, granne med utgångspunkten för vår färd.
Torsdag mitt på dagen var vi framme och efter vi slängt in all vår packning i stugan så begav vi oss ut på en liten uppvärmningsvandring. En led på ca 2 kilometer förde oss till "Utsikten". Där såg vi samhället från ovan och även vart helikoptern skulle hämta oss nästa dag.
Efter en god middag och lite spel som lockade till skratt så tårarna flödade så sa vi god natt och kunde knappt vänta tills vi vaknade.
 
Stugan vi hyrde i Adolfström
 
På morgonen gick allt snabbt. Frukost, kaffekokning och städning i hög växel innan vi körde mot helikoptern.
Vädret var lite osäkert, risk för regn och ev åska, mulet kring bergstoppen så vi höll tummarna att piloten ansåg det säkert att flyga och landa.
Men allt gick vår väg, när helikoptern släppt av oss på toppen så lättade dimman och vi kunde njuta av utsikten på alla sidor.
 
        
Helikoptern
 
Toppen sett från helikoptern på väg upp
 
På toppen
 
Det blåste på ganska bra
 
Förevigade på toppen
 
 
Nu började den stora utmaningen, att ta sig ner. Vi tog det lungt, njöt av utsikten och passade verkligen på att beundra allt vi kunde.
Jag fick bestämma takten och säga till när jag behövde en paus vilket var skönt att veta, även om jag av erfaranhet vet att jag har svårt för att vara den som sinkar hela gänget. 
Jag var lite nervös för att jag inte skulle hänga med i deras tempo, att jag skulle behöva vila var femte minut, då skulle denna etapp som var räknad på 2-3 timmar, säkert ta det dubbla för oss.
I början var det lätt terräng, ganska kalt och väldigt lätt att gå på. Stora, rödmålade stenar som visade vart leden gick och en stig som man enkelt följde.
Det blåste ordentligt så jag är glad att vi hade med mössa och vantar. Några droppar regn möttes vi också av bitvis, men inte mer än att det svalkade lite när vi började få upp lite värme.
 
 
 
Utsikten var mäktig, det går nästan inte förklara känslan. Vi gjorde flera korta pauser och bara njöt av tystnaden. Magiskt är nog rätt ord.
 
Kaffepaus
 
Vinden började avta när vi klarat av den högsta delen, nu kom vi till lite mera växtlighet och vattendrag. Mer blött på marken och jag fick vara lite mera noga med vart jag satte ner fötterna. Ganska oblyga fåglar och en hare fick vi dessutom se.
 
 
 
 
 
När vi kommer ner till träden och lite mer tätare växtlighet så kom också myggen. Sjukt många som flockades runt oss och det gick inte stå stilla. 
Det gjorde oss nog motiverade till att inte stanna lika ofta, det och att utsikten uteblev för ett tag.
Nu blev det dessutom lite jobbigare terräng att gå i. Större kliv, sneda steg så man inte skulle halka på rötterna som var överallt gjorde att foten, knät och ryggen på allvar gjorde sig påminda. 
Tänkte stanna och linda om höger fot så den inte skulle bli omöjlig att gå på då vi hade ungefär halva sträckan kvar, men dom där myggen och knotten fick mig att bita ihop tills vi hittade en plats där det blåste och fläktade bort dom flesta småkryp. Dom som ändå kämpade sig fram till mig fläktades bort av vännerna tack och lov.
 
 
 
 
Lindad och klar fortsatte vi vår vandring mot Bäverholmen och värdshuset där vi skulle få äta middag.
Men först hade vi Laisälven i sikte, med en av Kungsledens längsta hängbro. När vi kunde höra vattnet forsa fick vi nog alla lite extra energi.
Plötsligt dök den bara upp, hängbron som skulle ta oss över älven. Den såg stadig ut, men redan på första steget kände jag att det började gunga. Höjdrädd som jag är så var denna ganska obehagligt att gå över med starkt forsande vatten under. 
Men har jag klarat mig nerför berget så ska jag väll klara av en bro, så det var bara bita ihop och stega på, klart att det gick!
 
 
 
 
 
Nu gick vi efter älven större delen av biten som var kvar. När vi blickade uppåt så kunde vi se vart vi börjat vår färd och det var nästan svårt att tro att vi hade vandrat från toppen och hit ner. Den såg ut att vara så otroligt långt borta.
Det som var skönt nu var att det blåste och fläktade så det var nästan inga mygg som besvärade oss.
Min fot protesterade mot den hårda lindan som jag virat runt, men det försökte jag tänka bort. Fokuserade på att jag klarat av den tuffa biten, att vi hade bara en liten bit kvar och det största fokuset låg i att njuta av omgivningen.
När jag såg Värdshuset och slutmålet så fick jag några tårar i ögonen, av stolthet och tacksamhet. 
Jag hade klarat av min första fjällvandring. 
En etapp som många ser som lätt och en enkel dagstur, men för mig var det en stor seger. Jag höll jämn takt med dom andra, behövde bara linda foten, bar min egen packning och jag ramlade inte ihop av smärta.
Dagen efter skulle jag nog få sota för detta, men vem bryr sig, det var det värt!
Så mycket att jag längtar tills vi tar oss ut igen och får utmana mig själv ännu mer, lite längre och kanske lite hårdare..
 
 
 
Efter middagen åkte vi båttaxi tillbaka till Adolfström eftersom Bäverholmen är väglöst.
Sista biten till bilen fock vi gå och det kändes som en evighet. Vandra på en hård asfalterad väg efter att vi varit drygt 3 timmar på fjället kändes, det var då det började smärta på riktigt.
Sen sitta några timmar i en bil gjorde att smärtan rusade upp till 9.5 på min 10-gradiga skala. 
Men trots allt detta så är det inte smärtan jag kommer komma ihåg, det är allt jag fått uppleva med min man och underbara vänner. Detta är en minne som jag bär med mig hela livet.
 
Till sist vill jag verkligen rekomendera denna tur som kallas Far och Flyg. 
Bra organiserat och maten efter vandringen var helt magisk!
Om ni får möjlighet så gör den, ni kommer inte ångra er!
 
Tack till Sanna och Jörgen för en underbar tur och ett extra tack till Sanna för bilderna.