sammanyajag.blogg.se

Här skriver jag om livet som fru och tvåbarns mamma. Hur det går kombinera med att ha en reumatisk diagnos. Inget är för pinsamt eller för tråkigt att ta upp.

Kost och viktmål

Kategori: Allmänt

Det här inlägget skrev jag till reumatikerförbundets träningsblogg där jag är gästbloggare, men jag lägger upp det här också om det är nån som kanske inte läser träningsbloggen.
 

När jag åter tog tag i träningen för ett år sen så var det även viktigt att lägga ner tid på att ändra mina kostvanor. Hade helt släppt spärrarna och åt precis det jag var sugen på. Men jag visste att om träningen skulle visa resultat så kunde jag inte fortsätta så.

Vi har sedan tidigare från träningen testat olika dieter men behövde nu något mer omfattande än att komma i bättre form inför en sommar. Jag för att vikten inte skulle förstärka min smärta och min man önskade vara smidigare då han var ute och jagade eller vandrade i berg. Vi valde därför att göra en livsstilsförändring gällande kosten. Det är ett väldigt stort och brett område. Det var tacksamt att vi redan hade relativt bra koll.

Vi valde att rikta in oss på det mest självklara, äta mindre energi än vi förbrukar. Tyvärr låter det enklare än vad det är. Det krävs en hel del kunskap och mycket karaktär. Vi äter ofta och har lagt vårt proteinintag rätt högt. Vi lade upp en målvikt samt vissa delmål. Vi slutade helt och hållet med fika, drickor, glass etc men kan vissa dagar unna oss något gott, ofta då vi klarat av en av alla delmål. Dom gångerna så uppskattar vi godsakerna så mycket mer än om man hade fredagsmys varje vecka. Ibland kan det gå många veckor innan vi syndar men desto mer förtjänt känns det då vi väl unnar oss. Min svaghet var, och är fortfarande, saltlakrits och smågodis. Mitt sug försvann aldrig, men det var så mycket enklare att stå emot det när jag visste att jag skulle få äta det inom en snar framtid.

I vår kostplan lade vi även upp ett diagram med invägning varje vecka och där hade vi beräknat vad vi behövde gå ner i snitt varje vecka för att nå vår målvikt. Taktiken var långsam och hållbar viktnedgång med 0,5 - 1 kg per vecka.

Planering är även det viktigt. Att det finns ingredienser hemma som man kan göra en middag av. Så att vi inte står där, just innan, och kommer på att vi inte har någonting hemma. Då är det väldigt enkelt att åka och beställa en pizza eller annan hämtmat. Dåligt för både ekonomin och vikten.

Slutmålet förra året satte vi till dagen vi skulle åka till Kroatien. Det som är viktigt under en viktnedgång är att inte ge upp. Vissa veckor kunde jag stå stilla viktmässigt eller till och med gå upp lite. Men vi tappade inte modet och viljan att fortsätta kämpa. Det farliga är att man känner att det ändå inte fungerade den veckan och sen börjar unna sig små saker som någon godisbit eller en fika. Eller att man själv hittar på ursäkter för att få fuska, ett exempel kan vara när man går på bio, alla köper väll nått gott att äta till filmen. Men vad skulle hända om du inte köpte dom där popcornen? Det här är inte något som skett på en vecka och speciellt inte med vår metod. Vi ville få in en rutin som vi skulle fortsätta med även när vi var nöjda med vikten.

Sen tror jag även att det är viktigt för oss reumatiker att tänka på kosten. Vad jag vet så finns det inga riktigt pålitliga forskningsresultat som säger vad som är dåligt att äta. Vissa mår bättre av att äta glutenfritt, vegetariskt eller laktosfritt. Vissa känner ingen skillnad och en del mår till och med sämre av att ändra kosten på ett större sätt. Men jag tror att äta ”vanlig mat” är det bästa för mig, äta bra och varierat.

Om det är nån som läser det här nu och vill gå ner i vikt så kan jag bara säga att ni ska sätta er ner och läsa på. Sätt er in i vad olika saker innehåller och vad man ska kolla efter när man handlar. Det är en djungel men det är värt så mycket att ha koll på innehållsdeklarationer och vad man ska akta sig för. Och ge inte upp!

 

 
Ett exempel på vad vi kan äta på kvällen. Ett ägg i en urgröpt avokado som fått stå i ugnen.

 

Jag vågade och vann

Kategori: #reumastim, #spondartrit, Allmänt

För nån dag sen kände jag att mina tankar inte gjorde som jag ville. Jag hade bara negativa och tråkiga saker som jag fokuserade på. Tänkte då på att jag lärde mig under förra året att jag måste säga till när det blir så, inte vänta så jag gräver ner mig djupare och gör att det blir jobbigare att ta mig upp.
Orsaken var att mina händer har blivit sämre. 
Höger hand har värkt ganska länge när jag har använt den mycket, till exempel hackat grönsaker eller jobbat på lite extra. Men nu räcker det med att jag vinklar den lite uppåt eller neråt för att det ska göra mer ont. Jag kan inte längre lägga någon vikt på den när jag ska ställa mig upp eller hålla emot något. Så har det varit i flera veckor nu.
Dessutom upptäckte jag på vänster hand att den svullnat upp på ett ställe och värkte så mycket att jag fick ta till mina starkaste tabletter och ta en liten kur av dom. 
Min fokus blev då på att jag i början av sjukdomen var tacksam över att mina händer var helt skonade från värk. 
Sen började höger hand och då var fokus på att åtminstone vänster var bra.
Nu när den också vill vara med i den elaka leken så hade jag inget positivt kvar i mitt huvud.
Händerna som man använder till allting, hur ska jag kunna göra olika saker nu?
 
Kände när jag satt i soffan att jag inte ville låta dom negativa tankarna ta över och vinna över mig igen.
Så jag tog mod till mig, kollade på Ronny och sa att jag behövde hjälp. 
Att be om hjälp så snabbt är en stor grej för mig och jag är så stolt över mig själv som insåg vart jag var påväg och vågade säga det högt.
Ronny vet precis hur han ska få mig på banan igen. En stor kram och några väl valda ord senare så kände det mycket bättre. 
Dom negativa tankarna kommer säkert komma tillbaka, men så länge som jag känner igen dom och gör något åt det så är jag inte rädd för dom längre.
 
Mina händer gör fortfarande ont men jag har inte lika många negativa tankar kvar. Jag kan se det positiva som ändå finns kvar.
Och allt detta för att jag vågade säga att jag behövde hjälp....

Längtan efter jobb

Kategori: Allmänt

Nu har jag varit sjukskriven i mer än fyra år, men det känns så mycket längre. 
Nått jag alltid har sagt och hoppats på är att jag ska kunna jobba igen, heltid vore ju en dröm. 
Men i och med att åren gått har oron ökat. Oron över den dagen jag ska söka jobb. 
Vad kommer jag klara av?
Vem vill anställa mig? 
Jag försöker göra det jag lärt mig, nämligen att tänka positivt och lyfta fram mina goda sidor. Men det är omöjligt att varje gång ignorera dom små orosmolnen som förföljer mig.
 
Om jag är på en anställningsintervju och dom får höra att jag har reumatism, påverkar det deras beslut?
I mitt huvud är det så. 
Välja mellan en kronisk sjuk eller en frisk..
 
Men jag har mycket som talar för mig också.
Är väldigt positiv
Har lätt för att lära mig nya saker
Kommer bra överrens med nya människor.
 
Men rädslan kommer alltid finnas om det verkligen väger tyngre än min sjukdom..
 
Nu finns ju såklart hoppet kvar om att det ska komma en medicin som är som gjord för mig och då kommer jag känna mig mer självsäker.
Men längtan efter att få jobba igen, tjäna pengar och känna att jag gör nytta, den kommer inte försvinna i första taget..
 
När barnen frågar varför jag inte har något jobb så tar det emot att säga att jag har för ont för att jobba, det är nästan så att jag skäms, även om det är sanningen. Men jag vill inte att dom ska tro att bara för att man har ont så behöver man inte göra olika saker.
Jag vill visa att jag kan bita ihop och göra det andra gör.
Dom vet att jag har ont i ryggen och andra ställen, men dom vet inte att jag kommer ha det livet ut. Det är inget jag tycker att så små barn behöver veta. 
 
Får helt enkelt ta allt dag för dag och hoppas på det bästa.