sammanyajag.blogg.se

Här skriver jag om livet som fru och tvåbarns mamma. Hur det går kombinera med att ha en reumatisk diagnos. Inget är för pinsamt eller för tråkigt att ta upp.

Ny utmaning antagen

Kategori: #reumastim, #spondartrit, Allmänt

För ett år sen sa jag att om min fotled blivit bättre så skulle jag ställa upp i Vårruset. 
Nu har det gått ett år och tyvärr så är båda fotlederna dåliga. Men, det ska inte få stoppa mig.
Nu är jag anmäld till Vårruset 2018 i Luleå!
En 5 km lång sträcka som jag ska ta mig runt. Som tur är så finns det olika klasser man får starta i, men jag känner mig, jag vill verkligen pressa mig så jag ska försöka att inte gå hela vägen.
En lugn jogg blir mitt mål, i alla fall under vissa delar av banan.
Tyvärr så vill min förkylning inte riktigt lämna kroppen så jag har inte kunnat träna ordentligt.
Men jag har mätt upp en sträcka i byn som är lika lång som banan jag ska klara. Jag har tagit mig ut på promenad nu några dagar, även om det är i väldigt lugnt tempo så har jag ändå klarat hela sträckan.
Fötterna protesterar ganska rejält men det är då jag är tacksam för min tjurighet. Sätter bara en fot framför den andra och försöker tänka på annat. En sak som hjälper är Spotify och poddarna om mordfall. Det är så intressant att smärtan i fötterna och ryggen får åka på ett släp 50 meter bakom mig.
Är lite drygt en månad kvar till startskottet, detta ska jag fixa!

När allt känns hopplöst går det vända

Kategori: #reumastim, #spondartrit, Allmänt

Gårdagen ägnades åt dottern som fyllt 6 år, det var dags för barnkalas. 
Var mentalt redo för att det skulle kännas i kroppen efteråt med tanke på att det blir väldigt lite vila. Nu hade vi mycket hjälp från min syster och hennes karl och svägerskan och hennes man vilket är otroligt uppskattat och värt mer än guld.
Trodde ändå kroppen skulle vara i hyfsat skick på kvällen.
Men när jag sitter i soffan och känner att tårarna börjar rinna ner för kinderna så är det bara att inse, jag och min kropp är inte vänner.
Har så ont att jag mår illa, vet inte hur jag ska sitta för att försöka lindra värsta smärtan. Just då, när illamåendet och tårarna är som starkast tycker jag synd om mig själv.
Jag blir liten, svag, trött och för just den stunden så ger jag upp.
Frågar min man varför jag inte kan få hitta en medicin som hjälper mig, i 6 år har jag kämpat. Varför vill min kropp kriga mot sig själv?
Varför kan det inte få vara min tur nu?
Gråter lite mera, men nu början känslan ändra sig till ilska och jag slutar tycka synd om mig själv. 
Kan jag inte bara vara starka och skjuta undan smärtan längst bak i huvudet och fokusera på annat..
Efter att ha gått igenom alla dessa olika känslor tillsammans med denna smärta så måste jag ge upp kvällen. Lägger mig med förhoppning om att kunna sova bort det värsta och vakna upp med ny energi.
Somnar, men vaknar varje gång jag ska vända mig om så nån djup sömn har jag inte hunnit få.
Tyvärr är smärtan kvar idag, en ländrygg som jag tror ska sprängas och ben som konstant värker och det känns som att dom när som helst ska sluta bära mig.
Men natten har ändå gett mig ny energi.
Jag kan klara detta! 
Det måste vara min tur snart!
Kroppen ska inte få vinna över viljan!
Konsten att kunna vända något negativt till något positivt är jag väldigt tacksam över att jag fått lära mig. Det hade jag aldrig klarat av att lista ut själv.
Nu tar jag nya tag och laddar med positiv energi
 
 

Jag var som dom

Kategori: #reumastim, #spondartrit, Allmänt

Jag och min man satt i går kväll och kollade på ett program som heter My 600p life, som visas på TLC.
Man får följa väldigt överviktiga människor som försöker gå ner i vikt med hjälp en operation som heter gastric bypass.
Det som slog mig när vi såg det var att jag kände igen mig i deras tankesätt. Nu var inte jag i närheten av dom viktmässigt, men det var ändå intressant när dom försökte förklara sitt matberoende.
Hon sa att när hon åt så tänkte hon inte på hur dåligt hon mådde eller på hur hon såg ut, allt som räknades just då var hur gott maten smakade.
Det förde mig tillbaka till när jag var som längst ner i mitt svarta hål, när jag köpte hem godis i smyg och åt när ingen annan såg mig.
Jag brydde mig inte om vad det gjorde med mig, även om jag visste, utan att mina tankar fick vila från skammen och självhatet var det viktigaste. 
Allt som betydde något just då var att jag åt något gott och det fick mig att må lite bättre för just den stunden.
Jag längtade tills jag fick vara ensam hemma och äta, proppa i mig chokladen och chipsen.
Jag hade inget långsiktigt tänk, eller så orkade jag inte bry mig om det just då.
 
Det var lite skrämmande att inse att jag och dom som vägde 300 kilo delade tankar.
Vart hade jag varit idag om inte min man kommit på min hemlighet? 
Hur länge hade jag fortsatt smygäta?
Är fortfarande så oerhört tacksam över min man som konfronterade mig, för det kan inte ha varit så enkelt att ta upp en sån sak.
Att han älskade mig så mycket att han ville hjälpa mig må bättre är något jag aldrig kommer glömma.