sammanyajag.blogg.se

Här skriver jag om livet som fru och tvåbarns mamma. Hur det går kombinera med att ha en reumatisk diagnos. Inget är för pinsamt eller för tråkigt att ta upp.

Jag vågade och vann

Kategori: #reumastim, #spondartrit, Allmänt

För nån dag sen kände jag att mina tankar inte gjorde som jag ville. Jag hade bara negativa och tråkiga saker som jag fokuserade på. Tänkte då på att jag lärde mig under förra året att jag måste säga till när det blir så, inte vänta så jag gräver ner mig djupare och gör att det blir jobbigare att ta mig upp.
Orsaken var att mina händer har blivit sämre. 
Höger hand har värkt ganska länge när jag har använt den mycket, till exempel hackat grönsaker eller jobbat på lite extra. Men nu räcker det med att jag vinklar den lite uppåt eller neråt för att det ska göra mer ont. Jag kan inte längre lägga någon vikt på den när jag ska ställa mig upp eller hålla emot något. Så har det varit i flera veckor nu.
Dessutom upptäckte jag på vänster hand att den svullnat upp på ett ställe och värkte så mycket att jag fick ta till mina starkaste tabletter och ta en liten kur av dom. 
Min fokus blev då på att jag i början av sjukdomen var tacksam över att mina händer var helt skonade från värk. 
Sen började höger hand och då var fokus på att åtminstone vänster var bra.
Nu när den också vill vara med i den elaka leken så hade jag inget positivt kvar i mitt huvud.
Händerna som man använder till allting, hur ska jag kunna göra olika saker nu?
 
Kände när jag satt i soffan att jag inte ville låta dom negativa tankarna ta över och vinna över mig igen.
Så jag tog mod till mig, kollade på Ronny och sa att jag behövde hjälp. 
Att be om hjälp så snabbt är en stor grej för mig och jag är så stolt över mig själv som insåg vart jag var påväg och vågade säga det högt.
Ronny vet precis hur han ska få mig på banan igen. En stor kram och några väl valda ord senare så kände det mycket bättre. 
Dom negativa tankarna kommer säkert komma tillbaka, men så länge som jag känner igen dom och gör något åt det så är jag inte rädd för dom längre.
 
Mina händer gör fortfarande ont men jag har inte lika många negativa tankar kvar. Jag kan se det positiva som ändå finns kvar.
Och allt detta för att jag vågade säga att jag behövde hjälp....
Kommentera inlägget här: