sammanyajag.blogg.se

Så har ett år till tagit slut, ytterligare 365 dagar som vi lägger bakom oss.

Jag hade förhoppningar att hitta en fungerande bromsmedicin detta år, men det gick inte så bra. Istället fick jag veta att det inte finns några fler för mig i dagsläget. Får lägga mitt hopp till alla forskare att dom trollar fram en som passar mig.

 

Nu har jag passerat 2200 dagar med smärta. Inte en enda dag har jag varit smärtfri. När jag reflekterar över det så undrar jag hur jag har klarat det? Hur är det möjligt, mentalt, att fortsätta leva och samtidigt ha ont nästan överallt?

Min räddning har varit hjälpen jag fick i Boden, på Garnis rehabcenter.  Mina vänner som jag får både skriva av mig hos och prata med. Alla som peppar mig att fortsätta framåt och se saker positivt, ni är guld värda.

MIn man, som funnits vid min sida i både med och motgång, som alltid kan få mig att må bättre. Du betyder mer för mig än vad ord kan beskriva.

 

Nu ser jag fram emot 2019.

Det första som händer är att jag ska ut och börja arbetsträna. Min förhoppning är att jag ska blara av att jobba minst 50% och få till nya rutiner och en ny vardag.

 

Jag har anmält mig till Vårruset igen och siktar på en bättre tid än förra sommaren. 

 

Hoppas på en resa genom Norge tillsammans med familjen. Bara vyerna och landskapet gör mig lugn och avslappnad. 

 

Och vem vet, kanske kommer mirakelmedicinen som jag väntar på. 

Hoppet är ju det sista som överger en. 

 

Gott nytt år till er alla!