Orolig
Kategori: #familj, #förändring, #reumastim, #smärta, #spondartrit, #styrka, Allmänt
Jag och mediciner kommer inte riktigt överrens. Jag har dom senaste två åren tagit en insomningstablett och en lite starkare värktablett medans alla bromsmediciner jag testat inte fungerat. Har inte varit allt för orolig då jag ändå klarat av vardagen ganska bra.
Men nu har andra tankar börjat dyka upp i takt med att jag får ont på nya ställen. Vad händer om jag inte tål någon av bromsmedicinerna? Om sjukdomen inte möter på motstånd utan får härja fritt?
Det gör mig lite orolig.
Jag har varit så nöjd över att mina händer och fingrar varit hyfsat förskonade, men nu har jag ont i höger handled hela tiden och den går inte röra på utan att det tar stopp och värker ännu mera. Mina fingrar har också börjat jävlas. Vissa fingrar hakar upp sig om jag lägger för mycket tyngd på dom, tex när jag torkar bordet. Det ilar i varenda en varje dag och vissa gånger måste jag vänja om mig och bli vänsterhänt.
För fyra år sedan hade jag ont i höger fot och ländryggen, nu är det skrämmande hur lång listan är.
* Höger fot
* Vänster fot
* Höger knä
* Ljumskarna
* Ländryggen
* Bröstryggen
* Axlarna
* Höger armbåge
* Höger handled
* Vänster handled
* Alla fingrar
* Käkarna
Hur ser det ut om fyra år till? Listan kanske inte är längre, men kan jag fortfarande fungera som jag gör idag? Jag försöker ändå att inte tänka på det allt för mycket då jag inte kan påverka det mer än jag gör just nu med träning och kost. Men det är omöjligt att gömma tankarna hela tiden, dom gör sig mer påminda.
Som nu när jag skrivit detta på datorn, hela min högra arm värker nästan dubblelt så mycket som den gjorde innan jag började.
Enligt min läkare har jag en medicin kvar att prova, vad är oddsen för att den ska fungera när dom tidigare 8 inte gjort det?
Sen ligger hoppet hos forskarna, att dom ska komma på en ny mirakelmedicin som är perfekt för mig.
Christina säger:
Känns helt fel att trycka på "gilla" knappen till ditt inlägg, men du förstår säkert tanken bakom 😘 Jag tänker rätt ofta på det där att man grubblar och oroar sig så mycket i förskott, men det är ju nästan ofrånkomligt! Oron ligger där nogsamt undanstoppad men när man minst anar det gnager den hål på den tunna fasad man har skapat. Jag skickar ett gäng styrkekramar som hjälp att ta en dag i taget! Lätt att säga, men svårare att leva efter! All kärlek till dig/er.