Barnens funderingar
Kategori: #reumastim, #spondartrit, Allmänt
Jag har länge funderat över hur mycket barnen vet om min sjukdom och varför jag inte kan göra vissa grejer.
Idag när vi var på väg hem från affären så frågar dom varför jag inte har ett jobb.
Samtidigt som jag vill att dom ska veta så vill jag inte involvera dom allt för mycket då jag inte vill att dom ska behöva tänka på att jag har ont hela tiden.
Svaret blev att jag har en sjukdom som gör att jag har ont i hela kroppen och att det är därför jag testar så många olika mediciner. Så när jag hittar rätt ska jag börja söka jobb.
Sonen på 7 år sa då att det var där för jag inte kunde springa och hade svårt att gå uppför trappen, sen verkade han nöjd, han bara konstaterade att då visste han varför det var som det var.
Sen hoppades dom att dom skulle få vara längre på fritids när jag började jobba och det känns ganska bra att veta. Att dom bara ser det som positivt och att dom trivs på skolan.
Jag tycker det är bra att dom vågar fråga varför jag bara går hemma, men jag känner också en liten sorg när jag berättar hur det är. Önskar att jag hade ett jobb, att jag är som "alla andra" som ser fram emot helgen då man får vara ledig och umgås med familjen.
För mig är alla dagar likadana, även om jag försöker göra nytta hemma så är längtan efter ett jobb stor.
Har inte gett upp än, men det känns som att ett första steg mot ett jobb är att hitta en medicin som lindrar och det har gått trögt.
Tror barnen har accepterat att jag är som jag är och att jag är begränsad i vad jag kan göra och dom är helt underbara när det gäller att ta hänsyn till mig.
Jag kan inte ändra på läget, det är som det är, men innerst inne hade jag velat ge mina barn en frisk mamma.
