sammanyajag.blogg.se

När vi bokade resan till Kolymbia på Rhodos så läste vi om att det fanns ett berg bakom hotellet som var populärt att klättra i. Då föddes tanken att jag skulle försöka ta mig upp. Att det skulle vara ett bra test för att se hur min kropp och framförallt min fot, skulle kännas.

Jag vill i framtiden följa min man och vandra i Norge och uppleva ännu mera men innan jag kan följa så måste jag veta att jag har en rimlig chans att hänga med och inte behöva vända efter bara några minuter.

 

När vi kom fram så kunde vi se små, små prickar på berget som var människor som försökte ta sig upp. Snabbt kom då tanken att hur tusan skulle jag klara detta! Men, jag tryckte undan den och fokuserade på hur utmanande och roligt det skulle bli.

Vi beställde en picknick korg och bestämde oss för att luncha på toppen.

I början kändes allt bra, det värkte inte mer än vanligt och jag kände mig stark. Sen tror jag att det var bra att barnen var med för jag la nästan all fokus på att se till att dom satte ner fötterna på säkra ställen och att dom hade det säkert. Tänkte nästan inte alls på hur det kändes för mig.

Efter kanske 30 minuter tog vi en drickpaus och min man frågade hur det gick. Då ändrade jag fokus och märkte att inget var värre än när vi startade. Då kände jag på riktigt att jag kanske skulle klara av att ta mig ända upp.

 

Vi mötte andra som var på väg ner och vi släppte förbi folk som också skulle ta sig upp. Hela tiden klättrade vi i vår takt, mest anpassat efter barnen. 

Jag var hela tiden imponerad över att dom bara fortsatte gå. Vi klättrade upp i säkert 37 graders värme med nästan ingen skugga efter stigen.

 

Efter ca 45 minuter kom vi till en platå som vi först trodde var toppen, men efter vi kikat runt lite förstod vi att nu skulle man lämna stigen och klättra på riktigt. Stora stenar och riktigt obekvämt bestid den sista etappen av. 

Som tur var så var det inte en så lång bit och plötsligt var vi uppe.

 

Första tanken var att mina barn, på 5 och 6 år hade klarat att klättra upp själva när andra, äldre barn fått vända utan att ta sig till toppen. Så stolt jag kände mig just då!

Sen vänder min man sig om och ser mig i ögonen och säger:

Du klarade det!

Då släppte jag tanken på barnens prestation och tänkte på min egen. Tårarna började samlas i ögonen och den ovanliga känslan att vara stolt över sig själv sköljde över mig. Kunde även se på min man att han var stolt och jag var så otroligt glad över att vi som familj stod på toppen.

 

Efter lunchen var intagen på en av få skuggiga platser påbörjade vi vandringen neråt. Och tur var det nog att jag inte innan visste hur det skulle kännas.

Efter bara ett fåtal steg började jag förbereda mig mentalt på att detta kommer göra ont. Fotleden, knäna och ryggen skrek av smärta. Försökte ta små steg och vara smart när jag valde vart foten skulle landa, men den stora prövningen var det mentala. 

Tårar samlades återigen i ögonen, men nu var det inte av stolthet, nu var det av smärta. Kan närmast beskriva det som att varje gång jag satte ner höger fot så kändes det som att en kniv vreds om i varje led, från fot till ländrygg, rakt in i skelettet. 

Jag försökte lägga om mitt fokus igen och koncentrerade mig på hur det gick för barnen. Det var rullande stenar som orsakade tre mindre skrapsår men dom bara ställde sig upp och borstade bort dammet.

Vi matade på och nedre delen kändes det som att det gick ganska snabbt. Helt plötsligt stod vi med fötterna på platsen där vi startade och vi var nere!

 

Nu var jag trött och hade riktigt ont, men jag var också lättad och återigen stolt.

MIn man kollade på mig igen och sa att jag hade klarat det. För tredje gången trängde tårarna fram och nu var det en salig blandning mellan, stolthet, smärta, lättnad och trötthet.

 

Lite senare kom en annan känsla och tanke. Hur kunde jag känna mig så stolt över att ha tagit mig upp för ett berg som mina små barn klarade av?

Svaret är att jag inte får eller kan jämföra mig med två friska barn. Vi har alla olika förutsättningar och det vore orimligt att tro att min kropp skulle klara av allt som mina barn gör.

 

Det var kanske inte det högsta och svåraste berget, men hade någon sagt till mig för bara två år sen att jag skulle stå på toppen av Tsambika så hade jag skrattat dom i ansiktet och sagt att det  aldrig skulle gå.

Så detta är stort för mig, att jag vågade utmana mig själv och testa. 

Detta bevisar för mig att jag klarar av att bita ihop när det känns svårt, att jag är stark nog mentalt för att börja utmana min kropp för lite tuffare utmaningar.

Att jag är starkare än jag tror.

 

Målet i sikte

 

På väg uppför berget

 

 

Utsikten från en vattenpaus

 

 

På toppen!!