sammanyajag.blogg.se

Här skriver jag om livet som fru och tvåbarns mamma. Hur det går kombinera med att ha en reumatisk diagnos. Inget är för pinsamt eller för tråkigt att ta upp.

Ska jag bry mig?

Kategori: #reumastim, #smärta, #spondartrit, Allmänt

Har ibland tänkt att jag alltför ofta oroar mig för vad andra ska tänka om mig och om det jag gör eller säger. Men om jag är säker på mig själv och verkligen håller fast vid det jag tror på, varför ska andra få styra mig?
 
Ett exempel är min fot. Jag har haft ont i ca sju år och den har varit mer eller mindre svullen hela den tiden. Jag har gått hos två olika sjukgymnaster som jobbat med den och försökt hjälpa mig. Inget har fått den bättre. På röntgen ser man att det har börjat bli förändringar på skelettet på grund av långvarig inflammation. 
Jag har börjat läsa på om steloperation och det känns som mitt bästa alternativ. Just nu vill inte läkaren skicka mig dit för dom vill prova mediciner först, men nu är jag inne på min åttonde som ännu inte börjat hjälpa. Hur många ska jag gå igenom innan jag får operera? För varje medicin går det underfär 3-6 månader och när man haft såhär i flera år så börjar tålamodet vara slut.
Men bara att säga högt att jag hoppas på en operation känns fel, det är väll ingen som frivilligt skulle lägga sig under kniven och länga dit? Eller?
Jo, jag. Tänk att få gå utan smärta, inte vara rädd att foten ska trampa lite snett på en sten och svälla upp ännu mer. Tänk att få, för första gången på flera år, gå i en trappa utan att bita ihop.
En vandring i fjällen med min familj skulle kännas så mycket närmare om bara foten var okej.
Ryggen har jag lärt mig leva med, den smärtan kan jag hantera, men foten, det är en helt annan femma.
Nån gång har väll dom flesta trampat snett eller stukat foten, så har jag nästan varje dag!
 
Jag skulle vilja ta en handikappad vagn när jag är och handlar. Då skulle jag inte behöva böja mig ända ner när jag ska lägga ner eller ta upp en vara. Vid kassan blir det många vändor ner i vagnen och det känns. Men vad skulle andra säga om dom ser mig med en vagn som är till för dom med handikapp när det inte syns på mig? Skulle dom tycka att jag är lat, prata bakom min rygg, eller skulle dom komma fram och fråga så jag måste förklara varför jag tagit den? Ska jag strunta i det och ändå ta en nästa gång? Jag vet inte... 
 
Stolthet och envishet spelar också en liten roll i detta. Jag vet att jag kan vara för envis för mitt eget bästa ibland, men jag vill inte låta sjukdomen vinna över mig och då kan en sån enkel sak som att ta en vanlig kundvagn i affären få mig att känna att jag vunnit över reumatismen. Även om jag får mer smärta efteråt.
Även om jag vet innerst inne att vad andra säger och tycker inte borde påverka mina val, så är det lättare sagt än gjort att strunta i dom tankarna.
Kommentera inlägget här: