sammanyajag.blogg.se

Här skriver jag om livet som fru och tvåbarns mamma. Hur det går kombinera med att ha en reumatisk diagnos. Inget är för pinsamt eller för tråkigt att ta upp.

Gästinlägg - Ur min mans ögon

Kategori: Allmänt

När jag bad min man skriva ett inlägg så trodde jag inte att det skulle bli så känslosamt att läsa det. Halvvägs in fick jag ta en paus för tårarna rann okontrollerat. Av tacksamhet och stolthet. 

Reumatiker och andra sjuka får ofta höra hur starka vi är som orkar, men våra närmaste är minst lika starka! Dom går också igenom stora förändringar och det ville jag lyfta fram. Tanken föddes att detta är nått alla borde göra. Be er partner skriva ett brev till er med sina tankar och berätta hur han/hon upplever allt som händer. Det behöver bara ses av era fyra ögon. Jag hoppas ni tar er tid att prata med varandra och försöker se livet genom den andras ögon. Nu lämnar jag över till min man:

 

Ramla från lyckostegen känns väldigt passande som rubrik till mitt gästinhopp. När ens partner upplever svårigheter och familjen hamnar mitt i ett trauma.

Någonstans lunkar vardagen framåt och man har en medveten eller omedveten version över hur framtiden skall bli. I bakgrunden finns alltid tanken på allt hemsk som kan hända, olyckor som kan ske på ett ögonblick, sjukdomar som kan drabba nära och kära. Dom tankarna kommer oftast bara till ytan när det drabbar någon kollega, granne eller vän till en vän. Då får man sig en tankeställare som relativt snabbt sjunker tillbaka i skuggan medan vardagens kugghjul börjar om att mala. I framtiden skymtar endast allt roligt som man önskar få uppleva. Vilket är en sund fantasi, man bör inte gå och vara rädd för livet och befara allt ont som kan drabba oss. Men att få se sin älskade bli drabbad, då går det inte längre skaka av sig hemskheter och fantisera om felfri framtid, det hemska måste bearbetas och anpassas till vardagen. Mycket kommer te sig annorlunda och tillsammans får man hitta ett sätt att göra det bästa av situationen. Även om det inte är en dödlig sjukdom så är det omvälvande för vardagen, både fysiskt som psykiskt.

Det är utan tvekan den drabbade som får genomgå den mest traumatiska upplevelsen. Det är mycket jag kan förstå och delvis leva mig in i som smärtor och orosmoment som min fru får uthärda men det är förstås inte samma sak som att behöva genomlida prövningen genuint. Men det är för den sakens skull inte enkelt att vara den s.k stöttepelaren. För egen del kände jag mig inledningsvis som ett offer för maktlöshet. Jag var skrämd över hur lite jag kunde påverka. Såg henne förtvivlad, rädd och orolig. Arg över hur sakta sjukvården agerade. Försökte krama och trösta fast jag helst velat trolla bort det onda. Men den kramen är inte att förakta, speciellt inte om jag kan kombinera det med min förståelse. När vi båda inser fakta att detta inte kommer gå över så inser jag rätt snabbt att då får vi hitta lindrande lösningar, mål, genvägar och framförallt hitta positiv energi.

Jag hade strax innan Fia´s smärtor börjat förstå att jag själv behövde välja att se livet med oförutfattade meningar, förstå att allting har två sidor och att den gör en j-vla skillnad om man tacklar vardagen positivt eller negativt. Vakna upp en måndag och starta med att sucka och stöna enbart för att det är måndag ger väldigt dåliga förutsättningar för en bra dag. Det tankesättet försökte jag snabbt överföra till Fia och det var i det stadiet då hon såg på allting med dom mörkaste infallsvinklarna.

Jag ville att hon skulle anstränga sig trots att det var svårt att lära sig att hitta ljusglimtar i vardagen. Där i början var hon inte riktigt mottaglig för mitt flummiga synsätt. Det finns många faktorer som kan slita på en relation och vi fick så många av dom tunga posterna kastade på oss på en och samma gång. Vår ekonomi blev ansträngd, hon sov dåligt, hade ont dygnet runt samt att hon var orolig för framtiden. Sexlivet blev drabbat och allt detta samtidigt som vi hade två småbarn (vilket också är känt att testa relationer) Jag förstod att det var extra jobbigt för henne men också att detta var en ond spiral som eventuellt skulle döda vår kärlek. Jag var tvungen att tala ut med henne och säga exakt hur jag också påverkades och då trängde jag äntligen genom hennes mur. Kommunikation fanns inte där i början. Vi pratade förstås med varandra men innan vår prövning så uppfattade jag inte hur svårt det var för Fia att hantera jobbiga känslor. Hon valde hellre att begrava dom eller bekämpa dom på egen hand. Efter vårt svåra men givande samtal så kom vi överens om att hon måste lära sig att göra mig delaktig i henne tankar och känslor.

Jag fick hjälp från en med mer pedagogisk talang att lära henne se saker mer positivt då hon gav med sig att träffa en psykolog. Ett par träffar var det enda som behövdes så började Fia tänka om, acceptera sin diagnos och sakta men säkert växte det fram en kampvilja att inte låta diagnosen bli hennes identitet. Det var tur att den tankeställaren kom när den gjorde. En längre tid i hopplöshet och ilska kan inte vara annat än skadligt.

Hon var som tur var redo att tackla detta med nya infallsvinklar och efter vistelsen på Garnis Rehabcenter i Boden så började jag äntligen se min älskling igen. Nu sattes det mål för framtiden och insikter värdiga Dalai Lama. Lågan i henne ögon var tänd. Vår kärlek är starkare än någonsin och vår relation har stärkts av våra prövningar. Det avgörande faktorerna i vårt fall tror jag är att hon hittade sitt fightermode och att vi blivit så duktiga på att kommunicera med varandra.

Ibland kommer förstås dagar då smärtan vinner och skov med jobbigare perioder. Varken jag eller hon kan kräva att hon ska vinna varje dag. Mitt jobb är att då ha den kramen och förståelsen till hands. Samtidigt (med en delikat känsla av balans) i rätt stund putta på för att försöka hjälpa henne hitta tillbaka till den kämparglöd som nu finns inom henne.

Jag kan komma hem glad i hågen och vara högt uppe på min egen glädjestege och snabbt möta en irriterad fru. Det är idag den svåra omställningen för jag tappar ibland fästet på min egen stege och jag har svårt att hantera då jag abrupt ramlar från min sjunde himlen till följd att jag själv glömmer bort att inte se saker ur en positiv synvinkel oavsett prövning. Men den kärlek vi har idag gör att jag istället för att låta mig rasa försöker hitta ett sätt att lyfta henne till sjunde himlen J

Det är många små samt stora saker vi har förändrat runt oss för att förenkla vardagen. Detta hoppas jag Fia lyckas förmedla via hennes blogg. Kanske kan det hjälpa andra i samma sits om det så må vara ett konkret tips som en sinnesstämning.

Vad vi har gjort för förändringar gällande ekonomin kanske jag gör ett gästinlägg om någon gång framöver.

Till stöttepelare som läser detta. Var ödmjuk och förstående men vägra acceptera se den ni älskar ge upp eller hitta ursäkter för att inte kämpa… Som stöttepelare behöver man själv hitta kraft. Kanske prata med någon utanför, gå promenader, sitta vid en eld, meditera. Själv återfann jag mycket kraft på mitt gym. En plats där jag alltid kunnat släppa alla tunga tankar och enbart koncentrera mig på mig själv och övningarna som skall genomföras. Det är otroligt skönt att ta ut eventuell frustration via fysisk ansträngning. Samma effekt har naturen och en lägereld haft för mig då jag behövt ladda batterierna.

 

 

KOMMENTARER:

  • Anonym säger:
    2017-01-10 | 08:49:56

    Med öppenhet, förståelse, kärlek och kommunikation kommer man långt, bra kämpat familjen 💕

  • Bengt säger:
    2017-01-10 | 10:23:55

    Skulle kunna vara jag som hade skrivit inlägget. Känner igen det mesta och lite till då min sambo har en reumatisk sjukdom som heter Takayasusarterit

  • Pernilla säger:
    2017-02-04 | 14:35:27
    Bloggadress: http://www.lunganistormen.com/

    Fint skrivet! Att vara nära anhörig till någon som är kroniskt sjuk är inte lätt. Man är ju två om lidandet och man glömmer lätt bort att den andra personen också behöver hjälp och stöd med att hantera sina känslor och tankar. Min man gjorde också ett liknande gästinlägg på min blogg (jag har en autoimmun sjukdom). Här kan du läsa den ifall det intresserar:

    http://www.lunganistormen.com/artikel/att-vara-anhorig-till-nagon-med-en-kronisk-sjukdom/

    Önskar er allt gott!

    Svar: Hej och tack för dom fina orden. Jag följer din blogg och är in varje dag :) Du är så duktig med orden och tar upp så många intressanta områden. Kul att du hittade mig och tog dig tid att läsa.
    Kram Sophia
    Fia

Kommentera inlägget här: