sammanyajag.blogg.se

Här skriver jag om livet som fru och tvåbarns mamma. Hur det går kombinera med att ha en reumatisk diagnos. Inget är för pinsamt eller för tråkigt att ta upp.

Envis och dum, eller bara envis?

Kategori: #reumastim, #spondartrit, Allmänt

Hur ska man veta vad som är bäst i längden?
Jag ska försöka klara mig utan värktabletter och medicin till mitt nästa läkarbesök som är den 28:e mars. Trodde först det var den sista februari och det kändes ändå som att tiden var inom räckhåll, men till min stora besvikelse hade jag hört fel. 
Nu har jag varit utan sen 1:a februari och dom flest dagar har värken varit hemsk. Alla leder är påverkade, hela tiden och värst är käken. Den går inte vila en hel dag, den måste användas. När jag är hemma själv går jag omkring med min bettskena som jag vanligtvis använder på natten. Den avlastar lite mellan måltiderna.
Tror jag har klarat av det psykiska ganska bra också, att försöka vara positiv och inte låta smärtan ta över och dra ner mig i det svarta hålet igen.
Men hur länge ska jag hålla ut? Tills jag inte orkar längre känns självklart, men frågan är när jag når min gräns?
Jag vill inte ge upp för tidigt men inte heller vara dumdristig och låta det gå för långt.
Med tanke på att det är min lever som är orsaken till att jag ska vara utan smärtstillande vill jag göra allt jag kan för att värdena ska bli bättre. 
 
Jag är väldigt envis, det kan min man intyga, och det är både bra och dåligt. Det gäller bara att lära sig när man ska ge sig.
Jag försöker ta till lite knep för att det inte ska bli outhärdligt.
Unnar mig massage av min massör som jag verkligen är tacksam för. Hon är utbildad på att ge massage till oss med kroniska smärtproblem och hon är verkligen duktig. Hon ver precis vilka områden hon ska undvika och hur hårt hon kan trycka. Om det är nån som vill testa så jobbar hon på Parelle här i Piteå och heter Brigitte.
Vi har även köpt hem en bänk så min man kan knåda lite när det behövs.
 
Jag har köpt hem värmeplåster som jag använder på ländryggen när jag vet att jag ska sitta en längre stund. Som nu i helgen när vi var på min systerdotters dop 8 mil härifrån. Då satt plåstret på under nästan 8 timmar. Tyvärr hade jag riktigt ont när jag kom hem ändå, men utan plåstret hade jag nog inte klarat av att fara.
 
Mina handledsortroser sitter ofta på händerna plus att jag lindar min högra fot väldigt ofta.
 
Funderar på att investera i skydd som man drar på armbågen också.
Men allt detta kostar ju pengar och som sjukskriven tänker jag både två och tre gånger innan jag lägger pengar på något. 
Vissa grejer kan arbetsterapin hjälpa mig med och då får jag det för självkostnadspris, men det dom inte har, det får jag stå för själv.
 
Jag ser det nästan som ett misslyckande om jag inte klarar mig utan smärtstillande, som att jag svikit mig själv. Men när jag tänker efter så förstår jag inte riktigt mina egna tankar. Är det verkligen ett misslyckande att inte stå ut med smärta i två månader?
Är det ett misslyckande att be om hjälp när man inte orkar mera?
Men om jag orkade idag, då orkar jag nog imorgon också.. Så tänker jag varje dag, tar en dag i taget och försöker att inte ränka hur många dagar det är kvar till den 28:e mars.
 
Vart hade ni dragit er gräns?
Kommentera inlägget här: