sammanyajag.blogg.se

Här skriver jag om livet som fru och tvåbarns mamma. Hur det går kombinera med att ha en reumatisk diagnos. Inget är för pinsamt eller för tråkigt att ta upp.

Hur jag hittade rätt träning

Kategori: #förändring, #reumastim, #smärta, #spondartrit, #styrka, Allmänt

Detta kommer bli väldigt roligt att skriva om. Träningen är nog det jag fått ändra mest på, speciellt i början när jag skulle komma igång efter sjukdomen.

När jag flyttade till Piteå så följde jag min man på gymmet och lärde mig olika övningar med hantlar och maskiner. Jag tränade det han tränade, försökte bygga lite muskler i en oerfaren kropp. Då var endast vikten på hantlarna det jag tänkte på, ville ta så många kilon som möjligt.

2016, när jag gjorde comeback på gymmet, efter barn och diagnos, så lämnade jag vikterna helt och gick istället till motionsrummet. Fick tips av min sjukgymnast om en cykel som inte skulle vara så elak mot mina leder. Då var det ryggen, knäna, foten och handlederna jag var rädd om. Att det skulle göra lite ont, det var jag beredd på, men jag trodde aldrig att det skulle gå så bra som det gick. Började cykla 30 min, fyra gånger i veckan, och tog mig 7 km varje pass. Efter det var jag helt slut, men väldigt stolt som ändå klarade så långt. Ganska snabbt satte jag ett mål, att jag skulle klara 1 mil på samma tid. Det var inte ett tidsbestämt mål som jag måste klara inom en viss tid, utan det var mer för att hålla min egen motivation uppe. Jag hade också mina låtar som peppade mig, utan musik skulle träningen kännas lång och lite tråkig. Men med rätt musik så levde jag mig in i låtarna och plötsligt hade det gått en halvtimma. Efter ungefär två veckor hände det, jag klarade 1 mil! Jag blev så glad och stolt, kunde inte vänta tills jag fick åka hem och berätta det för familjen. Men det som kanske kändes ännu skönare var att jag hade hittat mitt redskap, det som skulle ta mig tillbaka. En cykel som jag bara sett användas av mig själv och pensionärerna. Skämdes lite när jag gick fram till den och ställde in alla inställningar, när alla andra i min ålder nästan sprang fram på crosstrainern och på gåbanden. Men det var bra träning för mig, att sluta oroa mig för vad andra tyckte och tänkte. Fungerar den bra, så varför skämmas? Fortsatte sätta små mål, 1.1 mil och 1.2 mil, sakta men säkert orkade jag trampa fortare och jag fick bättre flås. Kilona minskade och jag märkte så pass stor skillnad att det blev roligt att fara dit. 

Ungefär ett halvår senare åkte vi på semester till Kroatien och hade då träningspaus. Vi njöt av den goda maten och solade och badade med barnen. Tror kroppen behöver pauser för att må bra och för att man själv ska hålla motivationen uppe. Det går inte träna non-stop och alltid ha motivationen på topp. 

När vi kom hem efter den veckan var det ganska skönt att få in rutinen på gymmet igen. Men, nu skulle det bli lite annorlunda. Jag cyklade fortfarande ibland, men nu när min man hade semester så testade jag vara med honom och styrketräna. Resonerade så, att jag får se vad jag klarar av, testar jag inte så vet. Och det var ganska skönt att han var med så han kunde passa och hjälpa mig om det skulle hända något.

Handlederna började bråka ganska direkt. Spelade ingen roll om jag tog en lättare vikt, det var själva rörelsen som var dålig. Och som vanligt, första tanken var negativ, klart att jag inte ska klara detta, vad trodde jag egentligen. Men min man är helt underbar, han lät mig inte falla ner i det träsket. Vi kollade på internet efter ett par handledslindor som jag kunde beställa hem. Dom vi hittade var riktigt bra, med kardborreband så kunde jag själv välja hur hårt dom skulle sitta. Sen så var jag beredd på att det skulle göra ont, att jag skulle få mera smärta då jag belastade lederna mera, men jag blev ändå förvånad över hur pass lite ont jag ändå fick. Träningsvärken var det värsta, som en nybörjare. Efter benträningen så kunde jag nästan inte sätta mig ner, jag föll ner på stolarna då inte benen kunde hålla emot. Men det är en skön smärta då man vet vart den kommer ifrån och det är av en bra anledning. Efter nån vecka när jag märkte att jag kunde klara mig på gymmet utan att vrida mig i smärtor blev jag lite mer självsäker. Jag lyssnade inte riktigt på kroppen utan tog i för mycket. Efter ett armpass där biceps och triceps var i fokus och där jag bitit ihop när jag kände att högra armen började värka lite mer än vanligt, då fick jag lära mig den hårda vägen. Smärtan som stålade genom, från handled upp till axel var bland det jobbigaste jag varit med om. Med facit i hand skulle jag ha slutat plåga armarna och satt mig på cykeln istället, men det är svårt att sluta när man väl kommit in i det. När vi kom hem så fick jag smörja in armbågen och handleden med kylbalsam och linda en iskall, blöt handduk runt om.  Ronny tog barnen med sig på en liten sväng så jag fick ligga ostört i soffan och vila. Det var värt väldigt mycket, att få ligga helt tyst och bara slappna av och försöka stå ut tills det började lätta. Det var när jag låg där som jag förstod att jag måste lära mig att känna när jag tagit i för mycket. Det har jag gjort, jag har avbrutit övningar då smärtan tagit över. Även om det känts lite som ett misslyckande att inte kunnat fullfölja vissa gånger, så har det ändå känts bra att jag lärt mig lyssna och blivit smartare i min träning.

Nu varvar jag min träning, både cykling och gym. Lite efter hur kroppen känns just den dagen och om jag tränar själv eller med min man. Men det viktigaste jag lärt mig är att lyssna på kroppen. Ibland kommer det göra ont, och det är inte farligt, det är något jag får räkna med. Men ibland går träningen helt smärtfritt, bara med vanlig träningsvärk som följd. Och jag kan verkligen rekommendera denna cykel för den som vill komma igång men kanske inte riktigt vet hur.

 

 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag på träningscykeln med handledsskydden

Sammanfattning är att inte ge upp träningen pga smärta men att anpassa sig till övningar som fungerar och förstå skillnaden mellan acceptabel eller nedbrytande smärta. Lär av dom gånger ni går på en nit, se det som ett farthinder inte en återvändsgränd. Känner ni inte någon som kan visa er alternativ på olika övningar så våga fråga er fram. Alla vägar bär till Rom, hamnar du på en guppig och besvärlig väg så får du finna en som är mer lämplig för dina förutsättningar

Kommentera inlägget här: